Hej!
Just nu är maken i skogen med lilla J och jag sitter i sängen bredvid vår söta lilla dotter lilla A.Hon föddes förra helgen under Corona-pandemin världen över.
Jag jobbade till beräknat förlossningsdatum. Vi hade diskussioner om detta var okej. Jag arbetar som lärare i en skola med många kollegor och elever. Jag var dessutom vikarie under dessa dagar vilket innebar att jag till och med träffade fler elever än jag gjorde när jag var klasslärare. De som varit i utsatta Corona-områden (norra Italien, Iran och Kina) skulle komma till skolan förutsatt att de inte hade symptom. Jag var nog en av de mer oroliga på arbetsplatsen. Jag tröstade mig med att sjukdomen inte verkade slå hårt mot barn 0-9 år. Jag kunde inte hitta några reportage om Corona och graviditet och hoppades att jag inte var i en riskgrupp. Mest orolig var jag nog att det inte skulle finnas några platser på sjukhuset och man skulle få födda hemma.
På min första lediga föräldradag åkte jag in för att få en hinnsvepning. Jag var då öppen 1,5 cm så det verkade som jag hade en bra chans att slippa bli snittad igen. Hinnsvepning är inte det roligaste men det var inte lika hemskt som min första igångsättning. Hinnsvepningen var effektiv och jag började få verkar så fort jag kommit hem. Jag visste att latensfasen kunde ta lång tid så jag tänkte ta det lugnt och försökte vila medan jag kollade på tv. Lilla J var på förskolan. Mormor hjälpte genom att värma värmekudden och hämta drickor. Jag åt lunch innan det blev jobbigt. Mellan 14 och 15 ringde jag till maken och bad honom komma hem. Jag hade naturligtvis hållit honom uppdaterad via messenger under dagen.
Jag hade även ringt till sjukhuset och förvarnat om att det var igång. Jag fick även ringa dem en gång extra då jag börjat få ont i halsen under eftermiddagen och jag visste att det var ett av symptomen man skulle sätta sig i karantän för. Jag var inte överdrivet orolig själv då både maken, mormor och Lilla J nyligen varit förkylda. Jag undrade om de skulle ta emot mig och om jag skulle hamna i ett smittskyddsrum som när jag var på sjukhuset med vinterkräksjukan.
Klockan 17 var värkarna riktigt smärtsamma, regelbundna och nära så jag ringde igen. Jag fick plats från 18. Jag hade tänkt handla lite snacks för förlossningen men vi hann inte utan åkte raka vägen dit med vår packning. På vägen upp till förlossningen fick jag sätta mig 4 gånger på grund av värkarna. Maken kom efter mig med 3 av våra väskor. Utifall vi skulle skickas hem tänkte vi inte ta med allt på en gång. Det vi lämnade var underhållningen.
De släppte in oss, antagligen för att det var tydligt att jag hade riktigt ont. Barnmorskan var förvånad att jag inte tagit någon Alvedon. Jag borde ha gjort det vet jag nu i efterhand men jag tänkte inte så då. Jag fick Alvedon på sjukhuset, akupunktur och sitta i badkar. Barnmorskan berättade att ett vanligt symptom av hinnsvepning var verkar men att de inte behövde ha startat igång förlossningen. När jag kom in var jag fortfarande bara öppen 1,5 cm. Efter badet och allt, när jag gett upp hoppet på förlossning den dagen, hade något hänt. Jag var öppen 3 cm och insåg att jag skulle få stanna. Jag fick en epidural och efter det kände jag mig mycket bättre. Jag hade haft jätteont i ländryggen och den försvann. Det enda jobbiga som var kvar var värkmätaren på magen. Jag vet inte om andra upplever den lika hemsk som jag gör. Jag frågade vid ett flertal tillfällen om jag fick ta bort den och under sista biten av förlossningen tog jag bort den själv.
Sen började flera timmars väntan. Vi kunde sova korta bitar men på det stora hela var det mycket bättre än jag trodde det skulle vara. Nästa morgon var det dags. Men jag hade inte tillräckligt med värkar så jag fick stå upp och sen vänta på skiftbyte. Detta var synd då värkarna kom fort efter att jag ställt mig upp men det tog lång tid för skiftbytet. Detta innebar bland annat att epiduralens effekt försvann (de koppla loss den när det närmade sig). Då kom ryggsmärtan tillbaka och den var så hemsk att jag inte kunde böja ryggen alls och kunde därför inte krysta. Jag försökte förklara detta till barnmorskorna som var hrlt emot mer epidural. Jag kunde bara ligga helt still i stark smärta genom varje värk. Till slut gav de med sig och gav mig sprutan. Detta förslöade dock hela processen och nu var de oroliga att det tagit för lång tid. Så mycket stressad sattes arbetet igång och ca halv tio föddes min lilla flicka. Hon fick ett bra apgar värde och lades på min mage. Hon hade samma svart kalufs som Lilla J haft. Det var härligt att slippa åka till ett återhämtningsrum och istället få stanna med maken och den lilla. Medan vi beundrade vår dotter fick jag stygn. Sen fick vi en fin frukost. Dessa frukostar är fantastiska. Bland annat för att jag knappt ätit på 24 timmar.
Jag hade inte känt av halsen alls under förlossningen och det var runt nu jag reflekterade över att jag behandlats som om jag inte haft halsont. Det var ingen full skyddsutrustning på personalen. Jag gick inte ut i korridoren så jag vet inte om det stod något på dörren. Vi fick förslaget att stanna på familjehotell men jag bad att få åka hem till vår son istället. Vi hamnade på en annan avdelning medan vi väntade på att träffa läkare och bli utskrivna.
Nu var när det läskiga började hända. Barnmorskan som kom in till oss blev orolig då det blåakiga inte helt lämnat min dotter. Hon fick snabbt besöka läkaren. Han konstaterade att hon hade ett svagt blåsljud på hjärtat och att hon inte hade tillräckligt med syre i händer och fötter. Vi skickades till neonatal. Det var tur att jag var så fysiskt och psykiskt utmattad, annars hade jag varit hysterisk i detta ögonblick. På neonatal stannade vi till ca ett på natten. Hon fick extra syre genom en nästub och lungorna röntgade. Jag och maken diskuterade hur vi skulle göra med lilla J. Han hade varit med mormor all tid vi var borta och vi var oroliga att hon skulle bli trött och han skulle sakna oss. Vi undrade om maken skulle hem och sen återvända. Nu var dock första gången Corona verkligen hade en effekt. De sa att om an åkte så skulle han inte få komma in i sjukhuset igen. I och med att vi inte visste hur allvarlig situationen med lilla A var så tyckte jag det var bäst att han stannade. Jag ringde mormor för att kolla att det gick okej.
Det visade sig att lilla A hade fått fostervatten i lungorna. Som tur är försvinner detta av sig själv. Även blåsljudet försvann till slut. Hon hade en hel del gult i hudtonen. Det är tydligen vanligt att nyfödda har en sorts gulsot. Men detta skulle försvinna när hon fick solljus genom fönster och mat. Så två nätter fick vi vara på sjukhuset innan vi fick åka hem efter lunch på dag 3. Denna gång gick vi i korridoren för att hämta mat och gå på toa. Så denna gång såg jag att det inte stod smittorisk eller liknande på oss. Jag hade visserligen inte haft mer ont i halsen men fann det ändå intressant. Jag hostade inget. Efter att de sagt att maken inte kunde åka hem så vågade jag inte be honom hämta saker i bilen. Vi klarade oss utan underhållning och tyvärr tandborsten. Vi hade i alla fall tandkräm.
Det sista sättet Corona visade sig på förlossningen var att vi inte fick ta emot några besökare. Man fick även som blivande mamma bara ha med sig en person in i förlossningsrummet. Det är till och med möjligt att den enda som får vara med är pappan. Jag tyckte dock detta lät konstigt för hur ska det då gå för de ensamstående? Vi har inte haft något stort mottagande av släkten och vi har inte bokat ett dop. Vi håller oss ganska isolerade då detta känns säkrast. Men än så länge så går allt bra och jag håller tummarna och följer aktuellt varje kväll det går.
