Vad var det då som var så konstigt med denna dröm? Man skulle kunna tro att det var en enkel grej som att jag hade på mig smink. Men nej det var sättet jag sminkade mig. Det handlade enbart om att det var kul och inte om att se ut som något ideal. Det handlade inte om att gömma några fel. Det var då jag började reflektera över det sorgliga sättet jag själv ser på skönhetsideal. Även om jag inte skulle säga att det fanns något ideal som alla eftersträvar så finns det något neutral-ideal där det finns en avsaknad av fel. Exempelvis när man var tonåring (och än idag) var varje finne ett "fel" som tog en ett steg bort från ens ideal. Nästan alla jag pratat med (i alla fall alla kvinnor) har nästan en sorts lista av saker man skäms för. En lista på fel man vill ändra, kan ha ångest över och hoppas att ingen ser. Och varje gång man hittar ett nytt fel så krossas ens självkänsla och man sänker ens skönhetsrank med ett steg. Aldrig heller höjs ens rank förutom av att bli av med/åtgärda ett fel. Med andra ord är man i en evig kamp för att vara så nära felfri man kan. Men helt ärligt så hamnar man mer på minus ju äldre man blir.
Har jag någon poäng med detta? Svårt att säga. Detta sitter så djupt förankrat i min syn på skönhet. Det kan till och med vara en bidragande faktor till att jag inte har smink till vardags. Jag tänker att om jag ser ut som jag faktiskt ser ut så sänker jag neutral-idealet till något man kan uppnå. Jag vill att när jag piffar till mig på något sätt så är det för att det är kul och inte för att gömma ett fel. För då blir det en del av skämsprocessen och en daglig påminnelse om att något med mig är fel. Samtidigt hindrar detta inte mig från att hitta fel hos mig själv. Finns det ens något som skulle kunna få en att sluta se på ändringar från ens neutral som fel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar