Hormoner och babygråt

Min lilla pojke är så oerhört snäll. Han gråter så sällan att det nästan chockar mig när han gör det. Det sårar ens hjärta att höra honom. Som tur är går det oftast att ge honom vad han vill ha inom några sekunder (oftast mat).Men det låter så sorgset de där sekunderna.

Idag när han spydde gjorde han ett ljud som om att han hade fått maten fast i halsen. Jag fick panik och vågade inte lämna honom ensam efter det. Han fick flyttas runt mellan de vuxna hemma och med konstanta frågor från mig om allt var bra. Andas han? Är han varm eller kall? Ser han ut att må bra? Vi får se om jag sover mycket i natt eller spenderar min tid med att kolla att allt är bra med lillen. Plötslig spädbarns död skrämmer livet ur mig. Jag tror inte jag skulle kunna hantera det. När min hjärna vill vara riktigt dum mot mig ställer den frågor som hur vet du att detta inte bara är i ditt huvud? Tänk om något hände och det här är din mentala fristad? Du kanske aldrig får se honom igen. Det har varit en stor rädsla att ta sig an att bli förälder till något man älskar så högt.

Det ändrar även ens egen kropp. Man blir mer hormonell och känslig åt alla håll. Igår grät jag länge när mormor visade mig en film där någon mördat en noshörningsmamma. För övrigt hatar jag tjuvskytte och splittrande av familjer. Jag blir också ledsen när jag ser min mage. Den är så oerhört liten nu jämfört med en vecka sen. Den rör inte på sig längre. Nu vet jag att min lilla underbara pojke är här ute i världen istället men jag saknar kopplingen man hade till honom när han var där inne. Kängurur har de bra som kan låta ens baby hoppa tillbaka.

Min mage 8 dagar efter förlossning

Jag blir också alldeles för arg och frustrerad av småsaker. Jag svär vilket är konstigt. Även om det är milda svärord är det inte ett språk jag brukar använda och jag känner inte att jag har kontroll på mig själv. I dag blev jag jättearg på Calle för att en flik försvunnit från paddan. Detta trots att det bara var en flik och det med största sannolikhet var jag som råkat ta bort den. Calle var i alla fall snäll och tog fram den åt mig och kommenterade inte ens mitt beteende. Jag lugnade sen ner mig men blev igen alldeles för uppeldad när någon föreslog att vi skulle hälla glögg i kokosbollarna. Hormonerna håller sig inte i schack.

Snälla låt oss få huset!

Hej!

Igår kväll lades ett hus upp på hemnet som verkar passa våra specifikationer. Som vi har väntat. Vi kontaktade mäklaren med massa frågor och åkte även och kollade på huset trots att det inte var visning. Tyvärr var vi inte de enda. När vi rullar in ser vi ett annat par stå och spana in huset samtidigt som de sakta går runt huset. Det fanns även färska fotspår i snön trots att ingen bor i huset. En dag och redan så många så intresserade att de åkte dit när det inte var visning.

Tyvärr är det som alltid att folk vill ha husen med renoveringsbehov och inte räknar in vad det kostar att rusta upp husen. Sen lämnas husen att förfalla alternativt så får man anmäla sig till arga snickaren då man fått slut på pengar till renoveringar och blivit utbränd av att försöka göra allt själv. Speciellt illa tycker jag om de som gör detta för att de vill tjäna pengar på det. "Vi köper, rustar och sen säljer vi." Vet inte om denna taktik kommer fortsätta fungera när det inte varit samma ökning på bostadsmarknaden i Stockholm men det är oerhört frustrerande att det nästan inte går att hitta hus som är bra renoveringsobjekt för att folk trissar upp priserna. Detta innebär att köparna antingen får betalar ett alldeles för högt värde som inte går att få tillbaka (om de gör renoveringarna som behövs) eller inte tar hand om husen.

Annars har en av dagens stora chokar varit hur ens bröst fungerar när man ammar. Först och främst hur mycket de läker och konstant. Matar man med ena bröstet så läker det på andra sidan. Och de svider. Vi var inte utomhus länge idag men när jag kom in oj vad ont jag hade. Jag fick hämta en värmekudde och lägga över dem innan jag kunde amma. Som tur är så är lillen så snäll hela tiden. Den enda gången han blir ledsen/arg är när han inte tycker maten kommer fram tillräckligt fort och ibland när blöjan ska bytas. När jag satt med värmekudden satt han lugnt och väntade. SÅ innan du börjar amma se till att du har en värmekudde och amningskupor. Än så länge har jag använt några i siden och bomull som är tvättbara (vi tvättar ändå så mycket så varför inte kasta in dessa). Gör inte misstaget att sätta bomullssidan inåt. De fastnar och det kan till och med börja blöda och lämnas trådrester. Sidensidan inåt går däremot jättebra.

På matfronten var idag en riktigt bra dag då resterna var riktigt goda. Vi började med bananpannkaka (denna gång med valnötter i istället för mandlar). Sen var det hamburgare där Calle gjort bakat bröden glutenfria.

Slutligen blev det enchiladas till middag följt av gino till efterrätt. Vi bryter vissa av rekommendationerna på internet. Bland annat att man inte ska ha samma standard på städning och mat. Calle säger att mitt jobb är att ta hand om Jonathan och bli frisk medan han och min mamma tar hand om mig, sig själva och lägenheten. Mormor (min mamma) bor hos oss nu för att hjälpa oss ta hand om allt. Detta innebär att maten vi får är jättegod och vi till och med kunnat ha familjemedlemmar på middag. Igår när Calles familj var på besök gjorde han en tre rätters middag åt oss.

Förrätt 

smörstekt sparris med salt och pepper

Huvudrätt

hemgjorda hamburgare

Efterrätt

fruktsallad och glass

Det är jättemycket att göra när man har en ny baby hemma. Jag tror inte jag är den enda som går runt med mild panik att man ska göra något fel eller missa något viktigt. Varje gång man vaknar går man och kollar på Jonathan bara för att se att han fortfarande är vid liv. Därför är jag riktigt glad att mormor är här för att stötta oss och för att vi har pappadagarna som låter Calle vara hemma lite nu i början. <3

God natt gott folk!

Min förlossningsberättelse och vad jag lärt mig

Vi fick tid på sjukhuset klockan 14. Blivande mormor och pappa Calle åkte med mig in. Först gjordes en undersökning för att kolla att allt var bra med mig och barnet. Sen börjades igångsättandet. Som alltid börjades med kanylen. Denna sätts i långt innan den behövs men än så länge så har den alltid behövts när jag fått en. Det gör lite ont att sätta in den men det var mycket lättare att ha kanyl i handen än det var att ha en i armvecket som jag hade på mitt senaste sjukhusbesök.

Min kanyl

Efter detta började jag med min medicin som skulle tas varje 2 timmar och jag skulle ha 8 doser medicin. Detta tog alltså 16 timmar och hela natten.

Jag tar medicin och lever i mina Obelixbyxor.

 Nästa steg var en till utvärdering med det tråkiga resultatet att jag inte öppnat mig tillräckligt och att de behövde använda en speciell ballong för att mekaniskt hjälpa processen. Detta gick dock inte som planerat. Av någon anledning vi fortfarande inte vet så blev detta så oerhört smärtsamt att det inte gick att göra. Jag låg och skrek och försökte ta mig bort från läkaren. Det gick inte att ligga still. Dessutom sa kroppen nej och gjorde så att läkaren inte kunde se vad hon skulle sätta ballongen. Vi gjorde 2 försök och det kändes i princip som jag föreställer mig det skulle kännas att bli våldtagen. Efter det så bestämdes det att vi behövde sätta in en epidural bara för att få dit ballongen. En epidural sätts in av en narkosläkare och är i princip en kanyl man har i ryggen som man kan sätta medicin i kontinuerligt. Detta fungerade så ballongen kunde sättas in utan smärta. Min glädje var stor. Jag hade redan utvecklat någon kombination av ångest och panik varje gång en läkare kom in för att göra något. Stort tack till Calle, blivande mormor, alla barnmorskor och undersköterskor som hjälpte mig igenom det. Läkare är mycket upptagna på sjukhus och dyker upp för att göra något ingrepp. Det är barnmorskorna och undersköterskorna som är där och hjälper en igenom allt. De är fantastiska. Så många snälla, hjälpsamma människor är ovanligt att träffa på rad.

Efter att ballongen gjort sin uppgift att få mig till 4 cm togs det hål på så att vattnet gick. Om det är någon som var som jag, orolig att detta kanske inte skulle märkas om det hände hemma, så kan jag säga att i mitt fall var det väldigt tydligt att det var vattnet som gick. det gick inte att förväxla med något annat. En annan bra sak är att din kropp fortsätter skapa fostervatten (jag var orolig för hur han hade det där inne).

Sedan började oxytocin-droppet. Detta började på en låg nivå och sedan trappades det upp. Från början var det inte så stor skillnad från hur det var innan med de naturliga värkarna jag hade. Jag hade haft flera naturliga verkar under graviditeten. Mest på slutet naturligtvis. Jag har haft de man känner i skelettet och de som bara sitter på magen. Av någon anledning har jag oftast haft dem på kvällen. Men nu började en helt ny typ av verkar. De började hanterbara men sedan ökade de i hur länge de höll igång och hur smärtsamma de var. Efter ett tag kom knappt stunder då jag inte kände en hög smärta. Jag var också mycket trött då jag inte sovit kontinuerligt på mer än ett dygn. Jag började mikro-sova. Detta innebar att jag mitt under allt kunde förlora verkligheten och drömma i ca en minut innan jag kom tillbaka. En hel del konstiga drömmar hade jag, Sen började jag spy från utmattning och smärta. Efter tillräcklig tid i smärta beslöt sig läkarna för att ge mig 4 timmars sömn innan vi började igen. Vi skulle även prova annan smärtlindring då epidural inte fungerade.

Jag under en bra stund

 Nästa morgon startade allt upp igen med ny smärtlindring. Denna fungerade inte så efter ett tag var det precis som dagen innan. Jag spydde, grät, ville mest få ett slut på allt lidande och mikrosov. Dessutom var processen ineffektiv. Med andra ord var vi ännu inte nära tiden då det var dags att få ut honom.
Narkosläkare ringdes stup i kvarten. Det beslutades att ta en till paus innan försök 3 med annan smärtlindring. Vi sa dock att om den var ineffektiv så skulle vi sluta med oxytocinet direkt att göra ett kejsarsnitt. Jag var nu också inne på påse 2 av antibiotika då det gått så lång tid sen vattnet gått. Vi provade. Värkarna kom fort och jag spydde direkt. Smärtlindringen fungerade inte. Kroppen reagerade bara på oxytocinet med smärta och utan att gå mot förlossning. Vi hade varit där i mer än 2 dygn utan bra sömn. Det beslutades att det skulle bli ett akut kejsarsnitt. Calle fick ta på sig läkarkläder så han kunde vara med i operationssalen. Mormor behövde åka hem för att packa det sista i lägenheten hennes då flyttgubbarna skulle komma dagen efter. Hon stannade tills de komma för att dra iväg mig.

Jag var vaken under kejsarsnittet men bedövad. Jag kunde inte känna någon smärta men jag kunde känna beröring. Jag kunde inte se något då ett skynke var satt framför mig. Med andra ord så kunde jag inte se ögonblicket Jonathan kom ut för att möta världen. Calle satt bredvid mig och höll mig i handen. Vi kunde båda höra första gången han grät. Sen kom de och la honom på mitt bröst. Han var så oerhört söt. Han hade redan en svart kalufs på huvudet. Calle gick med dem för att undersöka honom medan jag syddes upp. De syr i flera omgångar med olika sorters stygn för olika sorters "kött". Jonathan och Calle kom tillbaka. Allt var bra med Jonathan. han fick ligga på mig tills de körde mig till uppvaket. Under tiden jag var på uppvaket fick Calle ta honom till vårt nya rum och ha honom liggandes hud mot hud på honom.

Jag spydde under uppvaket. Detta är inte något jag rekommenderar till er som ska få kejsarsnitt. Jag behövde i alla fall inte vara där länge då jag snabbt kunde röra på benen. Sen fick jag åka till Calle och Jonathan.

Efter snittet var vi på sjukhuset 4 dagar (det skulle varit 3 men Jonathan gick ner lite mycket i vikt så vi stannade en extra dag). Jag var förvånad över hur snabbt jag kom på mina fötter. De satte in en kateter under operationen (de hade tänkt göra det tidigare men efter min erfarenhet med ballongen så bad jag dem vänta tills jag var helt bedövad). Nästa morgon klockan 6 tog de bort den. Jag var orolig att detta skulle göra ont men som tur var gjorde det inte det. Jag fick ta mediciner 3 gånger om dagen och spendera tid med min son samtidigt som min kropp återhämtade sig.

Jag efter kejsarsnittet

Vad kan jag säga nu i efterhand? Jag älskar min son och allt var värt det är nummer ett. Nummer 2 igångsättandet av en förlossning för förstföderskor kan gå riktigt fel. Jag tror fortfarande inte jag skulle rekommendera att vänta med igångsättandet då det finns en risk för barnet och jag skulle aldrig riskera mitt barn. Dock skulle jag rekommendera att byta till kejsarsnitt mycket tidigare om man har liknande symptom som jag hade. Min smärta var onödig. Jag ville ha en naturlig förlossning för att jag visste att Jonathan skulle få bättre bakterier då. Dessutom skulle återhämtningen vara lättare för mig. Men det vara bättre med kejsarsnitt. Jag var självmordsbenägen mot slutet och oxytocinet. Vi hade fått onödiga mängder mediciner. Jag fick även veta att Jonathan legat i en position som gjort det svårt att få ut honom genom naturlig förlossning.

Nu är jag hemma igen och spenderar min tid med att återhämta mig och beundra det lilla miraklet som är Jonathan.

Världens underbaraste pojke (enligt mig)

Idolbild 2

Mössa man fick på välkomstbrickan från sjukhuset.

vår toalett SÖS 1 Som ni ser är handfaten väldigt låga (jag tror det är för att de är handikappanpassade)

vår hall SÖS 

vår toalett SÖS 2

Hur mycket min fot svällde upp efter förlossningen. jag behövde använda stödstrumpor hemma för att fixa dem. Jag kunde inte stänga mina skor på vägen hem.

Stödstrumpa hemma

Hur kompressen som täcke ärret såg ut

idolbild 3

Jag och mitt underverk

Manik med knapp man trycker på stup i kvarten för att be om hjälp och ställa frågor.

kontrollen till sängen

Det fanns egen kyl och mikro till de som vill ta med sig egen mat. Vi hade med oss 3 måltider när vi kom på fredagen. 

Garderoben på sjukhuset

Fantatiskt användbara påsar. de är till för när man spyr men då det exempelvis kan vara svårt att böja sig framåt efter ett snitt kan man även använda dem till att borsta tänderna.

Snygg och praktisk klocka man stirrade på ofta.

Babysäng som vi byggde ett babynäste i (när bilden togs hade redan mycket tagits ut sängen.

blåmärke från kanyl

Ett annat blåmärke från en kanyl (jag hade totalt 3 kanyler plus epiduralen som satt i ryggen)

Nu är vi på sjukhuset

Idag kom vi till sjukhuset klockan 14 och då blev jag undersökt. Allt var bra med lillen men tyvärr hade inte mycket hänt för att starta igång förlossningen. För att försöka få igång allt får jag medicin med 2 timmmars intervaller. Innan varje ny dos tester de lillens puls och antalet sammmandragningar jag har. Jag har tagit 3 doser och ska strax ta den fjärde. Totalt 8 doser ska jag ta innan vi utvärderar nästa steg.

Ett möjligt steg var någonting med ballong och kateter. Detta verkade oerhört läskigt så jag håller tummarna för att slippa denna.

Personalen och sjukhuset får 2 stora tummar upp. Alla är jättetrevliga och rummet är toppen. Jag trodde inte vi hade sån här bra sjukvård i Sverige men de senaste 2 månaderna har verkligen imponerat mig. Så tummarna upp till alla er inom sjukvården. Ni gör ett fantastiskt jobb!

14 dagar efter beräknad förlossning

Imorgon är det dags. Vi ska ringa in 7:30 för att få vår tid. Sen någon gång under dagen kommer de sätta igång förlossningen. Det är mycket möjligt att lillen är ute denna tid imorgon. Det är något jag inte riktigt kan förstå eller föreställa mig. Jag är varken fysiskt eller psykiskt förberedd på detta. Just nu hoppas jag bara att allt går bra. Sen det där att livet aldrig kommer vara det samma, det får komma naturligt.

Idag skrev jag mina brev utifall man inte skulle klara sig genom förlossningen. Detta var inte kul och jag hoppas de inte kommer till användning. Men jag ville inte missa att ta chansen att lämna något meddelande från mig till den lille och till familjen.

Annars så tog jag det lugnt på dagen. När Calle kom hem så valde vi att lyxa till det med asiatisk mat. Jag fick till och med efterrätt för att ha så mycket energi som möjligt imorgon. På kvällen kom blivande mormor och Stephen förbi. Blivande mormor och jag satte oss och kollade på babyfoton från när jag var liten. Jag passade också på att foto mina mått så att jag kan jämför dem med lillen när han kommer ut.

Lillen sparkar fortfarande. Han har nog ingen aning om vad som kommer hända imorgon. Det kommer vara jättekonstigt för honom. Nya ljud, människor, känslor. Allt ska stackaren tvingas ut till innan han själv ville. Imorgon kommer jag nog inte skriva något. Jag återkommer så fort jag är stark nog.

Tack för idag!
Nästa gång jag sitter här kommer det finnas en till medlem i familjen.

13 dagar efter beräknad förlossning

Vilket väder det har varit idag. Jag blev tillsagd att stanna hemma och inte åka till sjukhuset för min koll. Jag skulle enbart bege mig ut om lillen slutar röra på sig eller förlossningen startade. Istället ska jag in på fredag då de sätter igång förlossningen. Nu har jag dock suttit och läst en hel del om igångsatta förlossningar och det låter inte bra. Runt en tredjedel av förstföderskor tvingas till kejsarsnitt pga igångsatt förlossning. Dessutom tar förlossningen längre tid och kan bli farligare för både baby och mamma. Det blir dessutom mer smärtsamt. Jag läste också att barn ofta föds senare långt norrut då barnen måste vara större för att klara kylan alternativt att det är tungt att bära babyn när det är varmt ute. För mig känns det inte alls som om det är dags för förlossning. Värkarna jag har är få och kommer mycket sällan. Jag har inga av de värkar som sätter sig i ryggen. Först tyckte jag det lät toppen med igångsättande då man då äntligen får träffa sin baby men nu är jag inte lika säker. Jag vill att allt ska gå bra.

I och med att jag inte skulle gå ut har det varit en till mycket slö dag. Man kan sitta och kolla ut genom fönstret och gå runt lite i lägenheten men kroppen vill mer. Lite kul var att se hur folk försöker förbereda sina bilar. Konstigt nog (i min värld) använder folk inte borste och/eller skrapa för att få bort snö och is från rutan. De sätter igång vindrutetorkarna och hoppas detta gör jobbet. Vissa av bilarna klarade detta (oftast de som hade mindre snö på sig då de använts mer nyligen) medan på andra så gav vindrutetorkarna upp efter 10 cm. Förstå hur uttråkad man måste vara för att tycka det är intressant hur folk gör sig av med snö från bilen.

Jag har ätit, sovit, läst, kollat på tv och skrivit på en av uppsatserna för vfu-handledare kursen jag går. Helt ärligt önska jag som alltid att jag jobbat mer. När det ändå inte finns något att göra så borde man ta chansen men ändå blir det bara korta arbetspass. Vi får se hur mycket jag orkar skriva på uppsats 2 imorgon.

Håll tummarna för att kroppen sätter igång en förlossning nu då det strax är slut på tid.
God natt gott folk!

12 dagar efter beräknad förlossning

En lugn men ganska tråkig dag. Jag började dagen med att köpa böcker till lillen på rean. Sen lagade jag och blivande mormor ett försök till småländsk ostkaka gjord på banan. Vi tyckte den blev okej men kommer fortsätta prova oss fram med receptet. Sen åkte mormor hem för att möte upp Stephen som flyger hit från Spanien.

Efter det var jag ensam hemma tills Calle kom hem. Man skulle tro att jag tog chansen till att göra någon speciellt med min egentid men icke. Jag läste lite, kollade på tv, kollade saker på internet och duschade.

När Calle kom hem lagade han rotmos med korv och broccoli medan jag höll honom sällskap. Det var gott men jag börjar blir så stor nu att min aptit gått ner. Jag mår liksom lite illa av att äta. Sen satte vi oss ner och kollade på tv och snackade bland annat om böckerna jag läser.

Men blivande mormor var dagens diskussion om svärord och hur de utvecklats över tiden. Hur de förut handlade om religiösa ord, ofta för djävulen eller helvetet. Nu är svärord ofta sexuella, rasistiska, homofobiska eller kvinnoförnedrande könsord. Jag har säkert glömt flera kriterier av fult språk. Men det är intressant att denna ändring skett. Det är också väldigt tråkigt hur mycket dessa ord används idag.

Med Calle var dagens diskussion om högpresterande, studiemotiverade och duktiga elever/arbetare och hur de behandlas av samhället. Tyvärr både utnyttjas de, kritiseras och nedvärderas de av folk omkring dem. Det finns naturligtvis de som respekteras för det de gör och värderas högt för det. Men det finns flera som hamnar i den första kategorin. Jag undrade bland annat hur man ska lyfta dessa elever i skolan och ge dem alla möjligheter de förtjänar. Detta är svårare än man tror. Boken jag läser duktiga flickors revansch tog bland annat upp ett riktigt slående exempel. Från en väldigt ung ålder ger vi ut priser för bästa spelare och lag i sporter men inte alls lika mycket för akademisk förmåga. Vi uppmuntrar elever till att inte berätta när det gått bra på ett prov för att det kan såra andra. Vi jobbar mycket med störst förbättring ibland istället för bäst akademisk. Varför är det okej när någon är bäst på fotboll eller tennis (underförstått då att alla andra är sämre) men inte att vara bäst i historia eller matematik? En får man skryta med medan den andra är något man ska glädjas för själv och inom familjen men inte öppet för andra.