Generation tillsammans: Min förlossningsberättelse och vad jag lärt mig

Vi fick tid på sjukhuset klockan 14. Blivande mormor och pappa Calle åkte med mig in. Först gjordes en undersökning för att kolla att allt var bra med mig och barnet. Sen börjades igångsättandet. Som alltid börjades med kanylen. Denna sätts i långt innan den behövs men än så länge så har den alltid behövts när jag fått en. Det gör lite ont att sätta in den men det var mycket lättare att ha kanyl i handen än det var att ha en i armvecket som jag hade på mitt senaste sjukhusbesök.

Min kanyl

Efter detta började jag med min medicin som skulle tas varje 2 timmar och jag skulle ha 8 doser medicin. Detta tog alltså 16 timmar och hela natten.

Jag tar medicin och lever i mina Obelixbyxor.

Nästa steg var en till utvärdering med det tråkiga resultatet att jag inte öppnat mig tillräckligt och att de behövde använda en speciell ballong för att mekaniskt hjälpa processen. Detta gick dock inte som planerat. Av någon anledning vi fortfarande inte vet så blev detta så oerhört smärtsamt att det inte gick att göra. Jag låg och skrek och försökte ta mig bort från läkaren. Det gick inte att ligga still. Dessutom sa kroppen nej och gjorde så att läkaren inte kunde se vad hon skulle sätta ballongen. Vi gjorde 2 försök och det kändes i princip som jag föreställer mig det skulle kännas att bli våldtagen. Efter det så bestämdes det att vi behövde sätta in en epidural bara för att få dit ballongen. En epidural sätts in av en narkosläkare och är i princip en kanyl man har i ryggen som man kan sätta medicin i kontinuerligt. Detta fungerade så ballongen kunde sättas in utan smärta. Min glädje var stor. Jag hade redan utvecklat någon kombination av ångest och panik varje gång en läkare kom in för att göra något. Stort tack till Calle, blivande mormor, alla barnmorskor och undersköterskor som hjälpte mig igenom det. Läkare är mycket upptagna på sjukhus och dyker upp för att göra något ingrepp. Det är barnmorskorna och undersköterskorna som är där och hjälper en igenom allt. De är fantastiska. Så många snälla, hjälpsamma människor är ovanligt att träffa på rad.

Efter att ballongen gjort sin uppgift att få mig till 4 cm togs det hål på så att vattnet gick. Om det är någon som var som jag, orolig att detta kanske inte skulle märkas om det hände hemma, så kan jag säga att i mitt fall var det väldigt tydligt att det var vattnet som gick. det gick inte att förväxla med något annat. En annan bra sak är att din kropp fortsätter skapa fostervatten (jag var orolig för hur han hade det där inne).

Sedan började oxytocin-droppet. Detta började på en låg nivå och sedan trappades det upp. Från början var det inte så stor skillnad från hur det var innan med de naturliga värkarna jag hade. Jag hade haft flera naturliga verkar under graviditeten. Mest på slutet naturligtvis. Jag har haft de man känner i skelettet och de som bara sitter på magen. Av någon anledning har jag oftast haft dem på kvällen. Men nu började en helt ny typ av verkar. De började hanterbara men sedan ökade de i hur länge de höll igång och hur smärtsamma de var. Efter ett tag kom knappt stunder då jag inte kände en hög smärta. Jag var också mycket trött då jag inte sovit kontinuerligt på mer än ett dygn. Jag började mikro-sova. Detta innebar att jag mitt under allt kunde förlora verkligheten och drömma i ca en minut innan jag kom tillbaka. En hel del konstiga drömmar hade jag, Sen började jag spy från utmattning och smärta. Efter tillräcklig tid i smärta beslöt sig läkarna för att ge mig 4 timmars sömn innan vi började igen. Vi skulle även prova annan smärtlindring då epidural inte fungerade.

Jag under en bra stund

Nästa morgon startade allt upp igen med ny smärtlindring. Denna fungerade inte så efter ett tag var det precis som dagen innan. Jag spydde, grät, ville mest få ett slut på allt lidande och mikrosov. Dessutom var processen ineffektiv. Med andra ord var vi ännu inte nära tiden då det var dags att få ut honom.
Narkosläkare ringdes stup i kvarten. Det beslutades att ta en till paus innan försök 3 med annan smärtlindring. Vi sa dock att om den var ineffektiv så skulle vi sluta med oxytocinet direkt att göra ett kejsarsnitt. Jag var nu också inne på påse 2 av antibiotika då det gått så lång tid sen vattnet gått. Vi provade. Värkarna kom fort och jag spydde direkt. Smärtlindringen fungerade inte. Kroppen reagerade bara på oxytocinet med smärta och utan att gå mot förlossning. Vi hade varit där i mer än 2 dygn utan bra sömn. Det beslutades att det skulle bli ett akut kejsarsnitt. Calle fick ta på sig läkarkläder så han kunde vara med i operationssalen. Mormor behövde åka hem för att packa det sista i lägenheten hennes då flyttgubbarna skulle komma dagen efter. Hon stannade tills de komma för att dra iväg mig.

Jag var vaken under kejsarsnittet men bedövad. Jag kunde inte känna någon smärta men jag kunde känna beröring. Jag kunde inte se något då ett skynke var satt framför mig. Med andra ord så kunde jag inte se ögonblicket Jonathan kom ut för att möta världen. Calle satt bredvid mig och höll mig i handen. Vi kunde båda höra första gången han grät. Sen kom de och la honom på mitt bröst. Han var så oerhört söt. Han hade redan en svart kalufs på huvudet. Calle gick med dem för att undersöka honom medan jag syddes upp. De syr i flera omgångar med olika sorters stygn för olika sorters "kött". Jonathan och Calle kom tillbaka. Allt var bra med Jonathan. han fick ligga på mig tills de körde mig till uppvaket. Under tiden jag var på uppvaket fick Calle ta honom till vårt nya rum och ha honom liggandes hud mot hud på honom.

Jag spydde under uppvaket. Detta är inte något jag rekommenderar till er som ska få kejsarsnitt. Jag behövde i alla fall inte vara där länge då jag snabbt kunde röra på benen. Sen fick jag åka till Calle och Jonathan.

Efter snittet var vi på sjukhuset 4 dagar (det skulle varit 3 men Jonathan gick ner lite mycket i vikt så vi stannade en extra dag). Jag var förvånad över hur snabbt jag kom på mina fötter. De satte in en kateter under operationen (de hade tänkt göra det tidigare men efter min erfarenhet med ballongen så bad jag dem vänta tills jag var helt bedövad). Nästa morgon klockan 6 tog de bort den. Jag var orolig att detta skulle göra ont men som tur var gjorde det inte det. Jag fick ta mediciner 3 gånger om dagen och spendera tid med min son samtidigt som min kropp återhämtade sig.

Jag efter kejsarsnittet

Vad kan jag säga nu i efterhand? Jag älskar min son och allt var värt det är nummer ett. Nummer 2 igångsättandet av en förlossning för förstföderskor kan gå riktigt fel. Jag tror fortfarande inte jag skulle rekommendera att vänta med igångsättandet då det finns en risk för barnet och jag skulle aldrig riskera mitt barn. Dock skulle jag rekommendera att byta till kejsarsnitt mycket tidigare om man har liknande symptom som jag hade. Min smärta var onödig. Jag ville ha en naturlig förlossning för att jag visste att Jonathan skulle få bättre bakterier då. Dessutom skulle återhämtningen vara lättare för mig. Men det vara bättre med kejsarsnitt. Jag var självmordsbenägen mot slutet och oxytocinet. Vi hade fått onödiga mängder mediciner. Jag fick även veta att Jonathan legat i en position som gjort det svårt att få ut honom genom naturlig förlossning.

Nu är jag hemma igen och spenderar min tid med att återhämta mig och beundra det lilla miraklet som är Jonathan.

Världens underbaraste pojke (enligt mig)

Idolbild 2

Mössa man fick på välkomstbrickan från sjukhuset.

vår toalett SÖS 1 Som ni ser är handfaten väldigt låga (jag tror det är för att de är handikappanpassade)

vår hall SÖS

vår toalett SÖS 2

Hur mycket min fot svällde upp efter förlossningen. jag behövde använda stödstrumpor hemma för att fixa dem. Jag kunde inte stänga mina skor på vägen hem.

Stödstrumpa hemma

Hur kompressen som täcke ärret såg ut

idolbild 3

Jag och mitt underverk

Manik med knapp man trycker på stup i kvarten för att be om hjälp och ställa frågor.

kontrollen till sängen

Det fanns egen kyl och mikro till de som vill ta med sig egen mat. Vi hade med oss 3 måltider när vi kom på fredagen.

Garderoben på sjukhuset

Fantatiskt användbara påsar. de är till för när man spyr men då det exempelvis kan vara svårt att böja sig framåt efter ett snitt kan man även använda dem till att borsta tänderna.