Köpa bostäder och lyxfällan

Jag skriver lite sent idag. Igår hände det mycket så jag somnade jättetidigt.

Calle återvände till jobbet. Det gick bra för honom. Jag tror inte jag klarat det lika bra. Tänk att behöva vara borta från lillen hela arbetsdagen. Jag vet att den återgången väntar mig men jag kan inte riktigt föreställa mig det nu så jag kan behålla mitt lugn. Oerhört tacksam i alla fall att man bor i Sverige där vi tillåter föräldrar att vara hemma med våra barn i alla fall i ett år. I många länder är det mycket mindre.

Vi fick åka och kolla på drömhuset innan visningen för att jag och lillen inte ska vara på platser med många människor och det säkerligen kommer vara många människor på denna visning. Huset var fantastiskt. Det var till och med bättre än vi trodde. Vi la ett högt bud för att försöka få ut den innan visning men vi tror inte de kommer ta det. Mäklaren vet redan att det är många som är intresserade av huset. Det var till och med en familj till där på tidig visning.

Sverige har mycket spännande bostadsmarknad. Den skiljer sig exempelvis mycket mot England. Vi stylar, städar och fixar. Vi trycker upp fina kataloger. Och sen har vi 2 stora visningar (fler om intresset inte blev tillräckligt högt). Vi sätter ofta lockpriser och förväntar oss nästan få mycket för våra hem. I England har man få foton, går på visningar en och en åt gången och har acceptpris. Jag vet inte vilken jag tycker ät bättre. Jag tror jag skulle vilja ha en kompromiss. Det vill säga bra foton, en och en visningar och mer acceptpris. Jag gillar inte budgivningar. Vi skulle inte trissa upp bostadspriserna lika mycket om vi hade mer av en först till kvarn situation.

När vi kom hem bakade jag och Calle kokosbollar och bröd. Sen efter middagen var det dags för lyxfällan och drömhus. Denna veckas avsnitt av lyxfällan var bättre än förra veckans. Man tyckte synd om han som satt sig i den ohållbara ekonomiska situationen (Alexander från Perstorp). Det var kul att det gick bra mot slutet. Det här var en person som inte verkade må bra och behövde hjälp. Förra veckan (Nicole.... Var hon tvungen att dela namn med mig?) kändes huvudpersonen bara lat, självisk och oansvarig. Hon sa att hon fick ångest men verkade inte ha det så allvarligt då hon drog utnyttjande till det extrema. "Jag är rädd att åka buss så pappa får skjutsa mig överallt" och åker sen buss nästa dag utan problem. Bra motivering för att inte skämma bort sina barn i alla fall.